Min första kattutställning
...och hur det gick sedan
Trots att man på alla tänkbara sätt har försökt förbereda sig och i förväg
läst på om hur en kattutställning går till, och även om man kanske till och
med redan har besökt en eller flera utställningar och studerat spektaklet på
plats, kan jag lova att man känner sig hur dum som helst när man tidigt på
morgonen står utanför utställningslokalens port med sin katt i transportbur i
ena handen och en tungt packad väska i den andra på väg in till sin första
kattutställning. Folk lastar ur sina bilar i flygande fläng, kör iväg med
stora kärror med tre, fyra kattburar travade på varandra tillsammans med
väskor och burskynken. De verkar veta precis vad det handlar om. De har varit
med förut, tänker man. Finns det ingen mer som är nybörjare?
Men övning ger färdighet som tur är! När man har bevistat ett antal
utställningar och dessutom pluggat utställningsregler och annat däremellan
känner man sig väldigt stolt när man första gången kan hjälpa en ny utställare
på traven och kanske till och med förklara ett och annat om cert och titlar,
BIV och NOM, BOX och BIS.
Hur det började
På min första utställning, som egentligen var två, den 5 och 6 november
1994 i Göteborg, hade jag med mig en helig birma-bebis från egen uppfödning,
Kosmoskattens Azita, och hennes bästa kompis, lilla ryssflickan Mistlurens Blå
Embla. Båda tävlade i klass 12 och de var placerade i samma lilla enkelbur,
vilket var tillåtet då.
Utan bil och körkort var jag tvungen att få skjuts med en annan utställare
och det hade minst sagt varit svårt att hitta någon att få åka med, jag kände
nämligen vid den tiden inte en enda utställare i närheten. Via den
arrangerande klubben hade jag dock till slut kommit i kontakt med en
utställare som liksom jag skulle ställa ut båda dagarna och som bodde
någorlunda nära.
Tidigt på lördag morgon fick jag först ta taxi i drygt 10 minuter för att
möta bilen jag skulle få åka med. Resan gick bra, men det var väldigt nervöst
när vi kom fram eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle göra. Det
löste sig dock, jag klarade av veterinärbesiktning och incheckning, hittade
katternas bur och började inreda den med det egenhändigt sydda burskynket. Men
Emblas uppfödare som hade lovat vara där och förklara ett och annat kunde inte
komma på grund av sjukdom. Jag kände mig mycket ensam.
Att ställa ut en birma är ju inte lika lättvindigt som en ryss. Lilla Azita
hade fått bada och duscha enligt konstens alla regler och sedan torkat pälsen
med hårtork dagen innan. Nu på utställningen skulle hon göras i ordning ännu
mer, pudras, borstas och sprejas, något som jag skulle få hjälp med av hennes
mammas uppfödare. Hon hade dock flera egna katter att preparera och jag blev
mer och mer nervös. Till sist fick jag i alla fall hjälp och katterna kunde
hämtas i tid av assistenterna till sina bedömningar. Båda kissarna var snälla
och fick fina omdömen. Folk som gick förbi tyckte att de var så söta där de
låg i buren i en nyinköpt vit igloo (som jag förresten slängde häromdagen
efter lång och trogen tjänst).
Det var sammanlagt 12 ryssar utställda, men jag fick inte så mycket kontakt
med de andra ryssägarna vad jag kan minnas. Jag var nog alldeles för nervös.
Jag pratade förstås lite med några av de andra och det var trevliga avbrott
under den långa dagens väntan. Vid 11-tiden fick jag i alla fall sällskap av
man och barn som kommit resande med buss, så helt ensam var jag inte som tur
var, men de åkte igen innan utställningen var slut för dagen.
Vi hade knappt mer än satt oss i bilen, när vi skulle åka hem på lördag
kväll, förrän det började lukta bajs från kattburarna som stod längst bak.
Snabbt in till en bensinmack i närheten för undersökning. Det visade sig att
en av de andra katterna hade fått diarré. Buren fick spolas ur och filten som
legat där fick slängas. Bilen vädrades, en doftgran inköptes och hemresan
kunde återupptas.
Jag slapp ta taxi sista biten hem på kvällen, men nästa morgon var det dags
igen. Först taxi och sedan samma procedur som dagen innan. Dag nummer två var
inte lika nervös för mig. Nu visste jag lite mer om hur allt skulle gå till
och slapp vara på helspänn hela tiden. Men när jag satt hemma i soffan på
söndag kväll och vilade ut efter två långa utställningsdagar tänkte jag ändå:
"Aldrig mer!".
På tisdag blev dessutom både Azita och Embla magsjuka i tre dagar i
kräkningar och sprutande diarréer som lyckades hamna överallt utom i lådan. De
hade väl blivit smittade i bilen.
Fortsättningen
Men trots att jag först var så säker på att det inte skulle bli någon mer
kattutställning för min del började jag efter ett tag ändå fundera på att
anmäla till en ny utställning. De negativa erfarerheterna glömdes efter hand
och den 5 februari 1995 var det dags för de båda kissarna att ställas ut igen.
Allt gick smidigare den här gången, man och barn kunde följa med i bilen, en
skön sak bara det. Embla som var ensam ryss på utställningen blev utsedd till
domarens bästa korthårsjunior, gick därmed till panel och blev i panelen bästa
korthårsjunior (det som idag kallas Best in Show, BIS)! I pris fick hon massor
av kattmat och ett litet kattungehus i papp som vi fortfarande har kvar och
som alla hennes barn och barnbarn har lekt i under åren som gått.
Sedan dess har det blivit några utställningar per år, ibland fler och
ibland färre beroende på hur det har passat in med allt annat. Med tiden har
jag lärt känna utställare på närmare håll och har de senaste åren därför
kunnat få skjuts ända hemifrån. Men det var några jobbiga år i början när jag
fick dra två kattburar plus tung väska på en liten bagagekärra i både snö,
regn och blåst i en kvart till färjan och sedan mötas på andra sidan sundet
med bil. Många otroliga saker har hänt på resorna, men allra värst var det nog
den gången i december 1996 när det blev snöstorm på lördag eftermiddag och jag
och två ryssar skulle åka hem från en utställning i Göteborg med en kvinna som
körde en i mitt tycke skrotfärdig bil som dessutom hade sommardäck. Sikten var
obefintlig, hastigheten var som mest 30 km/tim och var vägen gick fick man
gissa sig till. Mitt på motorvägen i full snöstorm fick vi dessutom
bensinstopp! Den gången trodde jag på fullaste allvar att både jag och
katterna skulle dö där på vägen i snöstormen, men kvinnan letade fram en
reservdunk och fyllde på bensin i snöyran. På något underligt sätt lyckades
hon köra hem utan några allvarligare missöden, men den sista biten fick jag
med en kattbur i varje hand och väskan kastad i snön vid stora vägen pulsa i
nästan meterdjupa snödrivor några hundra meter hem till värmen.
Nu var det absolut inte meningen att det här skulle bli en skräckhistoria.
Det är faktiskt för det mesta väldigt roligt att ställa ut sin ryss. Annars
skulle man väl inte fortsätta! Jobbigt att gå upp mitt i natten, åka i flera
timmar och komma hem sent på kvällen - visst. Tråkigt ibland när det bara är
väntan som gäller - om man inte har trevliga medutställare att prata med. Man
är nervös och fryser, man är sömnig och hungrig och får kanske ont i fötterna
av att gå och stå på hårda golv hela dagen. Men det är jätteroligt att få visa
upp sin katt för besökarna och att få berätta om hur trevliga ryssarna är. Det
är roligt att träffa andra ryssägare och få prata katt en hel dag eller kanske
till och med två. Och nog tycker jag att de flesta ryssägare är ett speciellt
trevligt släkte precis som russian blue är en alldeles speciellt trevlig
kattras.
Denna text publicerades först i Ryska Posten, Russian Blue Klubbens
medlemstidning