Nytt från Kosmoskattens

Hej allihop!
Det är jag, Leo, som skriver igen. Matte bad mig berätta vad vi gjorde i söndags. Hela den dagen
var jättekonstig faktiskt. Aldrig har jag varit med om något liknande!

Först steg vi upp när det var alldeles mörkt ute, bara jag och matte. Var var alla andra? undrade jag.
Matte smög omkring för att inte väcka någon. Hon stoppade saker i en stor väska och gjorde smör-
gåsar och när jag hade ätit frukost och skulle titta på skatorna, som jag brukar, fanns det inte en
enda skata utanför köksfönstret. Det var alldeles svart ute! Jag fattade ingenting!

Så lyfte matte in mig i kattoaletten och höll andan medan jag gjorde henne till viljes och kissade.
Strax därefter lyfte hon in mig i transportburen som stått framme några dagar. Nu begrep jag varför!
Jag skulle ut och åka.

Vi fick vänta en lång stund på taxibilen, men till slut kom den och matte och jag åkte iväg.
Jag pep lite för det var inte så roligt att sitta instängd. Efter en lång stund blev buren utlyft, men
hamnade genast i en annan bil där det redan stod två transportburar på rad. I buren som stod
intill mig satt det en katt som ropade och ropade. Jättehögt ropade han, men jag vet inte vad han
ville, för han pratade inte ryss-språket som vi gör hemma.

Vi åkte och åkte och till slut kom vi fram till Göteborg. Där var det någon som tog ut mig ur buren
och tittade i mina öron och lite varstans och det var inte roligt alls, kan jag säga! Men jag fick
komma in i transportburen igen och efter en liten stund fick jag kliva in i en annan bur som var
lite större, men inte kunde man springa och leka där direkt!

Matte ville att jag skulle prova att ligga i en konstig sak som vaggade hit och dit. Det var en häng-
matta och där låg jag länge och tittade på allt som hände utanför gallret. Fullt av folk var det som
kikade in på mig.

När jag hade vant mig vid den nya buren och tyckte det var ganska okej att ligga och gunga och
titta på folklivet lyfte matte ut mig och lämnade över mig till en helt främmande människa.
Tänkte hon ge bort mig nu!

Nej, det handlade bara om vilken katt som var finast, men det visste jag ju inte då. Jag blev buren
förbi massor av andra katter och många människor och jag visste inte alls vad som skulle hända.
Jag vill tillbaka till buren! tänkte jag. Då kom det ännu en främmande människa som ville hålla mig!
Usch, vad otäckt det var! Visst verkade hon snäll, hon kramade mig och pratade snällt med mig en
lång stund, men jag kunde ändå inte slappna av.

Jag släpptes ner på ett bord och där fick jag sitta väldigt länge medan det skrevs
och pratades och blixtrade från kameror.

Efter det fick jag komma in i en ny bur utan någon hängmatta. Där var det lite bättre än på bordet.
Så blev jag utlyft igen och trots att den främmande människan tyckte att jag var väldigt fin var det
tydligen någon annan som hade finare päls och grönare ögon, så jag fick inget pris.
Att få en rolig leksak i pris hade ju inte varit så dumt, men matte berättade senare att man inte fick
några leksaker i pris, men hon hade köpt en hel hög med leksaker som jag skulle få när jag kom hem.

Just när jag hade slagit mig till ro i hängmattan igen blev jag utlyft ännu en gång och bars iväg långt
bort där jag blev jämförd med tre andra katter av olika färg. De såg lite roliga ut, men efter det slapp
jag gå iväg på fler långa promenader. Jag fick ligga och sova i min egen favoritbädd som också fanns
i buren, fast några gånger väcktes jag och var tvungen att posera för folk med kameror.
Jag ville ju bara sova!

Plötsligt var det dags att åka hem och samma saker hände som på ditresan, fast i omvänd ordning.
Kattpojken i transportburen bredvid ropade lika högt på hemvägen och efter byte av bil var vi äntligen
hemma och jag kunde få krypa ner i mattes säng och sova en stund!

Puh, en sådan jobbig dag!

Till sist vill jag tala om att bilderna är tagna av min pappa Wincents människa, Yvonne Torstensson.
Matte sa att min pappa fanns i en bur alldeles bredvid. Jag såg en skymt av honom faktiskt, han såg
nästan ut som mamma!

Hej då, från Leo.

Här på den låga bokhyllan, ovanpå alla kattböckerna, har matte lagt en filt och det blev genast en
favoritplats för katterna. Leo ligger och myser i värmen. Han kryper ihop…

…och sträcker sedan ut sig när solen når fram.

Och han ligger fint på filten.

Mormor Holly, här nedanför, kan också kan ligga fint.

Men just den här gången var mamma Kajsa mest intressead av katten i spegeln.

Kajsa gillar mattes nya säng.

Vankas det mat nu tro?

Hela eftermiddagen har Kajsa legat och haft det skönt i soffan.

Idag är det skönt att vara inne för både katter och människor. Katterna sover på sina olika favoritplatser
och Leo ligger som vanligt nära matte. Han är 6,5 månader nu och mycket intresserad av honorna.
De tycker dock att han är pest och pina, speciellt Kajsa.

Hej allihop!
Matte har just börjat välja ut bilder till Russian Blue Klubbens fotokalender 2010 tillsammans
med tant Berit. Det är en slags tidning som hänger på väggen med bilder på katter som ser ut
som jag. Ryssar brukar matte säga. Jag brukar titta på den ibland och gunga lite på den med
tassen. Något roligt får man ju ha när matte bara sitter vid datorn!

Jag tycker att jag kunde få vara med på bild i den där kalendern, men matte säger att det inte
går för sig. Det är bara de som har skickat in bilder till matte som får vara med.

Därför blev både jag och matte jätteglada idag när det kom ett stort paket med posten och i
det paketet låg en fotokalender där både mamma och mormor var med! Och inte nog med det,
matte hade vunnit ett pris för bilden på mamma och mormor – en filmkamera! Så nu kanske
ni kan få se mig på film här på bloggen snart!

Så här ser bilden på maj månad ut i kalendern. Matte var lite darrig när hon tog kortet så bilden
är inte lika fin som i verkligheten, men det förstår ni säkert.

Hej då från Leo

PS. Om ni undrar hur kameran ser ut så lånade matte en bild från Sonys sida.
Visst är den röd och fin?

Innan rosorna hade vissnat helt och hållet fick Leo posera igen. 😉

Susanna och Anssi i Finland har tagit fina bilder på sina ryssar tillsammans med rosor.
Igår tog jag in några rosor från trädgården för att se om det skulle gå att få våra katter
att sitta stilla vid blommorna såpass länge att några bilder hann bli tagna.
Fast jag misstänkte starkt att de inte skulle sitta lika fint som Susanssin-katterna!

Först fick Holly vara fotomodell. Hon nosade misstänksamt på blommorna.

Aha, det kanske är något ätbart!

Jag tror jag tar och smakar lite!

Sedan var det Leos tur.
Först var han mest intresserad av att titta ut genom fönstret.

Så upptäckte han blommorna…

…som han snart klev över och fortsatte ner på golvet mot nya äventyr.

Roligare kan man ju ha det än att sitta fint bredvid några blommor!